Hej Nya Zeeland!

Nu har vi kommit till Christchurch - men det var på håret!
Flygresan var egentligen händelselös. Vi kom till flygplatsen i mycket god tid och checkade in vårt bagage till Christchurch, men hann ändå nätt och jämnt skicka ett par bilder till Emanuels klass och äta lite, innan det var dags att gå ombord på planet. Omkring elva timmars flygning, som började med en sen middag i 21-tiden (Hongkongtid), och avslutades med brunch i tolvtiden (NZ-tid). Vi landade på eftermiddagen NZ-tid, men det kändes i hela kroppen att den var kvar i Hongkongtid. Vi hade ca 1 timme på oss i Auckland att komma av planet (naturligtvis satt vi långt bak), gå igenom immigrationskontrollen (tack och lov fick vi gå i snabbfilen eftersom vi hade småbarn med oss), hämta våra väskor och föra dem genom tull och biokontrollen och sedan ta oss till inrikeshallen för att byta till Christchurchplanet. Vi hade både i Hongkong och av flygpersonalen fått beskedet att vi skulle kunna hålla oss i samma hall och att vi skulle kunna droppa av våra väskor i utrikesflyghallen, men när vi skulle checka in i utrikeshallen fick vi beskedet att vi skulle vara tvungna att springa till inrikesflyg-hallen med alla våra väskor och lämna in väskorna i gaten. ('Follow the white-and-blue-line'). På drygt fem minuter. Så vi satte av i språng med två vagnar lastade med väskor och Emanuel (Lowe på Peters rygg). Obevekliga säkerhetsmänniskor sa att så stora väskor fick vi inte föra genom säkerhetskontrollen, så vi fick springa tillbaka genom inrikesflyghallen, droppa av våra väskor, sedan vi flämtande försäkrat oss om att vi fortfarande skulle kunna hinna med planet (klockan var definitivt efter 14.20, när vi senast borde vara vid gaten). Så utan tunga väskor (men med tre ryggsäckar exklusive Lowe) sprang vi igen till säkerhetskontrollen, skannade oss igenom, spurtade upp till gate 33, och kom just som de ropade ut för sista gången.
Så då fick vi väl kliva på planet i alla fall?
Nja, inte så enkelt. Det visade sig när vi klev på att de delar av boardingkorten som vi hade saknade platsnummer, så vi fick stå vid dörren till planet och vänta medan pursern (Ms McDonald) ringde till personalen i gaten för att kolla om platsnumren stod på de delar som de hade behållit. Det var några mycket plågsamma minuter medan vi väntade. Men till slut fick vi beskedet att jodå, vi hade platser på planet. Så svettiga och andlösa kunde vi till sist sjunka ned i våra stolar.
Prövningen var dock inte helt över.
När vi väl hade kommit till Christchurch (småkallt och regnigt - i Auckland fick vi under vår språngmarsch intryck av att det var en strålande sommardag) ställde vi oss vid bagagebandet och väntade på att våra väskor skulle komma. Och väntade. Jag hade inbillat mig att eftersom våra väskor rimligen måste vara sist på planet så skulle de vara först av, men icke. Till slut ställde vi oss i kön till 'Bagagefrågor'. Tydligen var det inte bara våra väskor som saknades från flight 535 från Auckland och kön rörde sig långsamt framåt. Efter en stund började det att röra sig vid ingången bredvid bagagebandets början, och det bars in stora tunga kollin som kom i en egen trunk, och även bandet började fyllas på med nya väskor igen. Bland annat våra. Snälla och hjälpsamma människor på flygplatsen förklarade hur man skulle ta sig från flygplatsen till vårt hotell, så till slut kom vi till vårt hotell.
Nytt strul; enligt beskedet från vår resebyrå skulle papper med hotellvouchern och vouchers till de utflykter som vi bokat finnas att hämta i hotellets reception, men hotellmanagern nekade bestämt till att några dokument till oss fanns där. Men han accepterade i alla fall att vi hade bokat och betalat en hotellnatt. Jag har dessutom varit i kontakt med Australienresor, som mejlat papprena till hotellet, så även   det strulet löste sig.
Så nu kan vi förhoppningsvis hämta vår bil i morgon och börja campinglivet.